aisraelsson -

Är det så här det ska vara?

Jag är omgiven av underbara människor. Visste ni det? Här får ni några exempel på det:

I måndags fick tjejerna och jag åka direkt från dagishämtningen till gärdesgatan där Simon och THerese och lilla goa Agnes bjöd på middag. Det serverades köttfärssås och spaghetti följt av kaffe och bulle. Snacka om underbart att äta middag med vuxetsällskap även mitt i veckan. Energitank!
Hann bara pakera efter den goda middagen innan bästisen Jennie och Hugo kom. Bärhjälp in och sedan klädkik och prat. Energitank!
Imorgon är det onsdag och min ständiga ont i maget dag. Ont i magen för att Elvira älskar att gå på dans och mina jobbtider går inte alls ihop med hennes danstider. Tacksamheten vet inga gränser när Lena och Fredrik ställer upp vecka efter vecka och låter Elvira åka med till stan. Fantastiskt.
I helgen partajade vi loss det med nästan hela Vibo. Att bo i en bullerby är det bästa som finns. Kära vänner, fina vänner och härliga ungar. Vi har det bra!

Det är så fantastiskt att det finns det här underbara alldeles inpå. Ändå kan jag inte låta bli att undra. Är det så här livet ska vara?

Är det meningen att jag ständigt ska känna mig stressad och pressad. Är det meningen att jag aldrig ska hinna med det jag tycker är roligt. Mitt liv känns som på "hold" just nu. Jobb och sova. Ständigt dåligt samvete. Tjuter i min ensamhet ganska så ofta. Inte för att jag tycker synd om mig själv, nej jag har funnit mig rätt bra i den här rollen, nej för att jag känner mig stressad och pressad. Att jag inte hinner det jag vill. Att jag inte hinner bara vara.

En kommentar häromdagen på bloggen om att mina inlägg var saknade. Söta du! Jag hinner inte. Det är verklgien inte prio ett att srkiva här. Men jag saknar det. Lite grann är ju bloggen min ventil. Jag älskar att skriva. Konstigt är det att i nästan varje period av sitt liv så känner man så här, men det blir bara mer och mer. Det kan man ju så klart inte veta, hur framtiden ska kännas. Jag märker på mina åttor att de är stressade. Det är betyg om tre veckor. Stackarna. Slopa betygen säger jag. bedömningar är bra men betyg? nja.. När jag själv var student trodde jag inte att det kunde bli mer tufft än så. Ambitiös som jag är pluggade jag och jobbade tills jag stupade. Tufft. Men går det att jämföra med idag? Nä. Inte en chans. Nu handlar det om att vara vuxen. Att ansvara för andra människors liv. Att vara en del av någon annas framtid. Inte bara min egen. Frågan är om jag är framme nu. Om det är det här läget jag ska lära mig hantera. För tuffare än så här har jag svårt att tänka mig att det blir.

Ikväll har jag bakat tulltårta med stor hjälp av mina döttrar. Hur sjutton rullar man ihop rulltårta utan att den spricker? Trick?

Sedan har jag lagt barnen och roat mig med att betala räkningar. Många räkningar. Nu passar jag på att skriva här fast jag egentligen tänkt sova vid åtta. Egentligen skulle jag jobba men jag strejkade lite och tog inte med mig något jobb hem. Får bita i DET sura äpplet imorgon istället.

Nä nu så.

Godnatt.

Förresten. Instagram är grejen. Snabbt att uppdatera och fina bilder. Följ mig vettja, vibotorpetanna!

2012-11-27 @ 21:12:38 Permalink Allmänt Kommentarer (2) Trackbacks ()

Ipren it is

Thank god for Ipren!

2012-11-17 @ 20:12:28 Permalink Kommentarer (1) Trackbacks ()

Vab

Hann till jobbet innan dagis ringde, packade med lite mer rättning hem i hämtade ynklig Stina på dagis. Dock kan jag inte påstå att det märkts att hon varit dålig. Fullt ös och matglad:)! Blir ändå att vara hemma för återhämtning imorgon!

Håller tummarna att det blir en bra natt..

Hunnit sortera o rensat lillans garderob, frostat av frysen o myst massor!

Nu ligger jag o halvsover under tre täcken och borde gå o sova.

2012-11-13 @ 21:03:13 Permalink Kommentarer (0) Trackbacks ()

Kontoret just nu

2012-11-13 @ 18:50:40 Permalink Kommentarer (1) Trackbacks ()

Tar de aldrig slut?!

2012-11-12 @ 13:36:38 Permalink Kommentarer (0) Trackbacks ()

Levande ljus

Lycka är att hämta barn på dagis. Idag hämtade jag hem ett. Ett barn som blev lycklig av att hennes mamma kom, som slängde sig om halsen och kramade sin mamma hårt hårt. Nästan så att mamman fick tårar i ögonen. Tårar av lycka och av skuldkänslor. Känslan att ha kommit hem för sent för många kvällar.

Älskade ungar, om ni visste vad ni betyder för mig!

Är så tacksam att Elvira får chansen att gå på dans i stan på osndagar, trots att jag jobbar sent. Lena är fantastisk som ställer upp och tar med henne. Jag försöker bidra och servar så ofta jag kan med kvällsmat när de kommer hem och så får tjejerna passa på att ta ett bad i badkaret. Det gillar dem!

Mysigt med lite vardagssällskap för mig! Och för barnen!

Haft telefontid med barnläkaren och utvärdering av Elviras astma. Gick bra. Fick tips och ideer och fick även möjlighet att tipsa honom! Känns lite som jag har varit i det här eksemträsket för länge då, när jag har ideer att ge läkaren som han inte tänkt på! Puh!

Nu ska jag blåsa ut alla ljus jag tänt och krypa ner hos de finaste jag vet!

2012-11-07 @ 21:14:17 Permalink Allmänt Kommentarer (1) Trackbacks ()

<3

"Lägg din hand mot min kind och visa mig vägen, kommer du ihåg den? Det känns så skönt att komma hem, för när du ser mig, blir du lycklig"

2012-11-07 @ 21:09:52 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

Vart jag mig i världen vänder..

Hejochhå. Ett inlägg kommer lastat med massor av olika tankar. Varsågoda.

Som ett brev på posten varje dag. Det dåliga samvetet. Å ena sidan när jag är hemma: borde vara på jobbet och fixa det och det och det eller borde sätta mig och jobba undan det jag vet ligger på hög. Å andra sidan när jag är på jobbet: borde vara hemma med barnen. Leka, mysa och bara vara. En mamma.

Suck. Vilket dilemma det här är. Ni andra, ni som varit här i det här läget, som småbarnsmammor/pappor, känner ni igen er eller är det bara jag?!

Ibland undrar jag om jag gett mig in i fel yrke. Yrket jag har och som jag BRINNER för är ett yrke där det inte finns något stopp. Jag vill elevernas bästa, jag vill att de ska lyckas och jag vill ge dem bästa möjliga förutsättningar för det. Det finns alltid arbeten att rätta och ge feed back (forward) på och uppgifter som behöver tänkas till på. Lektioner som ska planeras och material som ska hittas och fixas. Samtal att ringa, böcker att läsa. Forskning att ta del av och tankar om utveckling att göra till praktik. Möten att gå på. Planeringar att srkiva. Utvecklingssamtal att hålla. Åtgärdsprogram och social/pedagogiska bedömningar att fila på. Det här är säkert inte ens hälften.
Ibland kan jag tänka att det vore skönt att ha ett jobb där man bara går hem. Där arbetsdagen är slut när man går ut genom dörren och kör hem. Där inte den där eleven som har det jobbigt ligger i bakhuvudet hela kvällen och natten. Där inte svenskaanalysen som eleverna ska genonföra ligger och oroar konstant tills man fixat den till det bättre. Men på något vis har jag ju ändå valt det här. Och älskar det. Inte att förglömma.

När jag jobbar kan jag komma på mig själv med att undra när jag lekte med tjejerna sist. Ni vet så där förutsättningslöst lekande, utan att tänka på annat. Bara fokus på dem. Skit. Jag är en kass mamma. Det är alltid något som poppar upp och poxar på uppmärksamhet när jag bara är hemma. Den där matrisen, kanske kan man göra så.. eller det där samtalet jag hade i arbetslaget, blev det bra? Och hur ska jag följa upp det?

Personligt utvecklingsområde: att ha ett fokus åt gången. Att fokusera på det som är viktigt just då.

Annat område att försöka bli bättre på: Att inte prata så förjäkla mycket. Ibland kommer jag på mig själv att köra över andra. När jag ska ha rollen som antecknare men ändå går in och pratar så tungan blöder. Tyst på mig. Låt bli att ta för mycket plats.

Den här veckan ser jag inte mycket av mina tjejer. Igår hämtade Lena dem och följde med dem hem. Stina sov när jag kom hem och bara för att stilla lite dåligt samvete bar jag in henne till mig när jag la mig. Så jag åtminstonde får gosa lite. Hon kryper nära och viskar mamma, stryker mig på armen enda tills hon somnar ordentligt. Pillar på mitt öra, känner på mina ringar. Det sägs ju att de tar igen det de missar på dagarna på nätterna. Det är så sant när det gäller stina. Elvira var vaken när jag kom hem och somnade inte innan halv tio. Då bar jag ner henne i min säng och sedan hade vi tjejsäng för hela slanten. lovley.

Idag hämtade Kajsa som vanligt. Tjejerna var vakna när jag kom hem vid halv åtta men somnade inom en timme. Vi hann i alla fall med saga och gos en stund först. tack och lov.

Imorgon hämtar jag Stina. Elvira åker med Lena och Alva på dansen. Jag fixar kvällis tills de är tillbaka i byn.

På torsdag hämtar Kajsa. Jag är hemma efter åtta.

Sen, sen är det helg. Då ska jag kramas enda till lördag morgon då jag far mot Växjö. Men jösses vad jag ska hinna kramas innan dess.

Anledningen till denna barnvaktskavalkad? Utvecklingssamtal. Tre dagar kvar. Sen är det klart. För nu.

Det händer mycket i mitt liv. Även fast det inte känns så. Saker som får mig att vakna upp. God morgon Anna! Vakna! Lev här och nu! Inte imorgon utan nu! Nuet!

Det är bra men läskigt. Föstår inte varför jag får så mycket tankar om sånt här. Får ni andra det? Är det bara jag?

Verkar som jag är rätt rädd för att vara ensam om något. Vill gärna veta att fler har det så så att jag är lite normal iaf! Det känns bättre då. Även fast jag vet att jag är högst normal.

Jag saknar mycket att hinna umgås med mina vänner. När ska man hinna sånt i den här vardagen?

En sak är säker. Jag ska anlita städhjälp. Jag skiter i att städa. Det får nån annan göra. Jag ska leka!

God natt!

2012-11-06 @ 21:27:38 Permalink Allmänt Kommentarer (2) Trackbacks ()