aisraelsson

En vän och jag pratade om ett dilemma som kan uppstå, eller som faktiskt uppstår, när man går från singelliv till ett gemensamt liv. Det handlar om det här med att fira högtider. ´Jag har funderat några dagar nu och tänker skriva ner lite tankar. Nån kommer säkert bli provcerad, och varsågod att bli det då! Men det här är ju en sak man kan ha åsikter om och det är inte helt lätt att veta vad som är rätt och bäst. I början när P och jag var tillsammans så delade vi på oss vid jul. Jag åkte hem till mig och han åkte hem till sig. Vi valde att göra så och att fira tillsammans med våra resepektive och dennes familj vid ett annat tillfälle närliggande till julen. Det funkade bra. Jag menar jag och P umgicks ju dagligen och bodde ihop, vi kunde faktiskt avvara julen till att vara utan varandra och istället träffa våra familjer. När vi fick barn kom det i en annan dager tycker jag. Lite så här tycker jag att det är: våra barn är våra. Vår familj är vår. MEN. Våra barn är också någons barnbarn, någons syskonbarn, någons barnbarnsbarn. Visst skulle jag gärna ta med mig familjen och åka till Dalarna varendaste högtid. Självklart. Där är ju min mamma och min pappa, min mormor och morfar, min farmor, mina syskon och deras respektive. Det är ju inget att snacka om. Och här bor jag ju. Här där Ps familj finns. Vi träffar ju dem så mycket vi kan. Varje dag. MEN. Julen, (Framförallt), tycker jag är en speciell högtid. Jag skulle senare i livet inte vilja att mina barn och deras barn valde att alltid fira julen med deras respektives familj. Jag skulle vilja fira julen med mina barn och barnbarn. Därför är det viktigt för mig att vi firar vartannat år med våra familjer. ¨Även om vi firar med den andras familj någon gång runt julen så är det ändå speciellt att fira just PÅ jul. I år åker vi till Dalarna och firar, vilket jag ser fram emot mycket. När vi nästa år ska fira i Småland hoppas jag att vi kan vara hemma hos oss, i vibotorpet och att vår släkt här nere kan komma till oss och fira. Så att barnen även får fira julen hemma i sitt hus, så att de kan packa upp och leka med sina klappar i sina rum direkt. Så att de kan få somna, utslagna i sina egna sängar precis när de vill, så att de skapar sina egna minnen från deras barndomshem som kommer följa dem genom livet på ett härligt och positivt sätt. Det jag vill ha sagt att jag tror att det är väldigt viktigt att man inte glömmer bort någons familj när man är två. Att det är lika viktigt med båda sidor, när man är vuxen får man ibland sätta sin egna vilja å sidan ibland och tänka på de människor runt omkring en. Det handlar inte bara om föräldrar, utan även om syskon, syskonbarn, mostrar och farbröder. Ja men ni fattar! Det är viktigt att man visar att båda sidor är lika viktiga. Det tror jag man vinner på i längden! Nu så, nu har ni fått ett pekfinger;) Ibland är det väldigt skönt att skriva av sig, att få ur det ur huvudet. Ta hand om varandra! ;)