Visst tunafest i all ära, men hörrni, hur ...
Visst tunafest i all ära, men hörrni, hur härligt tror ni inte vi har här ute i skogen! Bullens korv är intagen o nu myser vi runt elden! Frågan är bara hur mörkrädda jag ska ta mej hem med mina brudar om en stund?!
När man är tre år är det mycket spännande ...
När man är tre år är det mycket spännande och häftigt att gå ut i skogen! O kolla vilken häftig lampa hon fått..
Nu drar vi ut i mörka skogen, korv o pizza...
Nu drar vi ut i mörka skogen, korv o pizzabullar. Bananer m choklad att grilla. Vin o öl till de andra, oboy till ia o mej! Här snackar vi mys på hög nivå! Hoppas ni andra oxå myser!
Jag har gratis mms idag! Det är därför ni ...
Jag har gratis mms idag! Det är därför ni får mycket bilder o uppdateringar:)! Men visst är det skoj?!
Lördagen inleds med bad med moster emma fö...
Lördagen inleds med bad med moster emma för elvira! Jag o stina servar med fika! Trevlig lördag!
Nu är vi på väg och har elin med oss! Härl...
Nu är vi på väg och har elin med oss! Härligt!
Så här tänker vi tillbringa tiden en timme...
Så här tänker vi tillbringa tiden en timme framöver! Gissa om jag är en stolt mamma:)
Effektivitet eller`?!
Packat Elviras saker - Check!
Fyllt i ledighetspapper för vt - Check!
Returnerat HM saker - Check!
Betalat räkningar - Check!
Gjort klar fotoböckerna. - Check!
Packa åt Stina -
Packa åt mig - Halvcheck!
Beställa på extrafilm -
Banken -
Ja ni ser, ganske effektiv har jag väl varit sedan jag kom hem från dagislämning vid kvart över nio. Kanske beror det mesta på att Stina så snällt sovit vidare i bilstolen och bara grymtat lite förnöjt emellanåt!
Lite grann kvar men jag tror inte jag behöver stressa ihjäl mig, har ju eftermiddagen ochkvällen kvar oxå, och någon timme imorgon bitti. Vid halv elva behöver vi åka. Så det ska nog ordna sig.
Frågan är vad vi ska äta idag, fiskpinnar står det på matsedeln men det var tomt på fiskblock i frysen. Så jag tänker nog om. men istället väljer jag vad?!
Förväntansfull över att åka uppåt landet imorgon. Men precis som vi pratade lite grann om i lördags kommer säkert den känslan att bli lite "jaha" känsla när jag väl är framme. Allt är och ser ut som vanligt.. Men glädjen över att träffa nära och kära den förtas inte, och den kommer ju bara växa ju närmare "hem" jag kommer!
Men klarar jag en vecka utan min fina P? Det är frågan! Och klarar han en vecka utan sina tjejor?
Nähä, matplaner var det!
Hej!
Vad är det med elvira o kläder? Det första...
Vad är det med elvira o kläder? Det första hon gör när hon kommer hem är att klä av sig! Nu blir det spelstund här!
Testar att mobilblogga:)
Testar att mobilblogga:)
Bilder på mina favvisar!
Den sista bilden är Elvira när hon var en månad typ! Tycker ni de är lika?
Läget just nu..
Jag gav upp.
Så som resultat av detta är denna måndag en tröttmåndag.. men ändå flyter det på okej. Jag är väl inte den "lekigaste" mamman av alla idag, men Elvira anpassar sig bra. Vi har målat med vattenfärg, lagt pussel och sedan har vi tillsammans dammsugit av badrummet och hallen. I övrigt tömmer jag tvättkorgen, det är lagomt ansträngande när man känner att man kan börja böla bara av precis vad som helst.
Veckan är fullbokat tror jag. Iofs är inte allt måsten, men saker jag vill ha gjorda. Saker som vore skönt att få gjort. (Ni vet typ fönsterputs, och hallrensning...) men även roliga saker som fikaträff med Angelica, middagsbjudning för goda vänner etc. Och sedan på fredag drar vi brudar oss mot Dalarna. Premiärtur för lilla Stina att komma upp till fina fina Dalarna och hälsa på fina fina släktingar! Ska bli roligt! Ringde förresten mormor ochmorfar igår och tvångsinbjöd oss själva på middag där på söndag, beställde ÄLGGRYTA, och inte vilken som helst, utan MORMORS! Gosh vad jag längtar! Smaskens!
NÄhä, nu blev det visst fåret Shaun här en stund så jag ska väl passa på att göra något vettigare än att blogga..
Ciao!
Det borde vara förbjudet..
Tänkte jag först, men sen kom jag på att jag själv är skitdålig på att kommentera. Men jag ska bättra mig! Gör det ni med;)
Trollbad!
Vi hade en underbar kväll i Hulsfred igår. Gissa om våran stora tjej älskar att bada? Hon flög runt i bassängerna och lekte så det stod härliga till. Klockan blev kvart i åtta innan vi återvände ut i omklädningsrummet. Även den lilla tjejen var otroligt nöjd och spanade på allt nytt och spännande ifrån bilstolen!
Idag händer inte mycket, tänkte ta igen mig lite faktistk... är megatrött! Kanske lite småfix!
Snö på gräset idag när vi vaknade och ännu faktistk.. och jag har bestämt mig. Jag älskar ALLA väder! Till och med när det regnar, då kan man vara inne och mysa med got samvete. Allt årsider, alla temperaturer, alla olika väder har sin tjusning, och jag gillar inget bättre än något annat, varje dag är en underbar dag! Så det så!
Ha en fin dag!
Ps: Imorgon kanske Ia ska åka polisbil med farfar, gissa om det är SPÄNNANDE!!
Lista..
Annars har jag hunnit med dagislämning, promenad med Jennie, städning av Elviras rum, och skurning av alla golven nere. Skönt. En tvättmaskin surrar och diskmaskinen är iplockad. Jag ska äta lunch och sedan har jag en lugn stund innan dagen fortsätter med hämtning av Ia, läkartid i stan för Stina, handling och vidare mot Hultsfred för bad!! Hela familjen samt familjen Höglund! Gissa om Ia kommer bli glad när hon får reda på det!
Hade faktiskt tänkt putsa fönster men insåg när jag kom hem från promenaden att jag inte hade något fönsterputsmedel så jag får köpa det och så har jag något att roa mig med imorgon oxå!
Appropå Elviras rum. Jag har städad det idag, eller plockat ihop, sakerna är på sina platser, jag har bytt sängkläder, dammat av och skurat golvet. Jag är av den åsikten att ett barnrum ska få vara just det, ett barnrum. Det finns många fina barnrum, där allt är iordningställt, massa fina porslinssaker som inte får röras, inte en pinal på golvet. Herregud tänker jag då, det är absolut snyggt, men bor det ett BARN därinne?! Och har jag isf misslyckats helt med uppfostran på min dotter för när hon leker då är det leksaker överallt och huller om buller. OCh det är precis så jag vill att hon ska leka, det är ju hennes rum! Sen så klart ska hon plocka ihop, men gör vi det tillsammans när leken är slut för det tillfället, så blir det nästan som en lek att plocka undan med! Vad tycker ni? Hur ska ett barnrum se ut/vara?!
Ciao!
Att vara mamma..
Ropar åt din syster att den där dockan den är din.
Fel sko på fel fot- ja, det är Fröken Tvärtemot
Som säger till sin pappa– jag kan själv för jag är stor
Varje liten stund vill jag va nära, jag vill alltid vara där du är
Alla dina sorger vill jag bära, vad som än händer finns jag här
Det är som en dröm att vara pappa, bara vara snäll och hålla med
Kanske några regler blir för slappa, men om jag är för snäll vad gör väl det?
Sen bär det av till dagis, med din docka och din ko
Du säger när jag blir vuxen, vet du, då vill jag faktiskt bo
Hos dig snälla pappa sen så kan vi gifta oss vi två
Jag säger lilla vän, vad tror du mamma säger då?
Varje liten stund vill hon va nära, hon vill alltid vara där du är
Alla dina sorger vill hon bära, vad som än händer finns hon här
Det är hennes dröm att va din mamma, även om det jämt går i ett kör
Att det kan va jobbigt gör detsamma, det är ju bara sånt som mammor gör...
Jag vet den dagen kommer snart för tiden går så fort
Då du och pappa har lekt klart och liten blir till stor
Då jag till min fasa, när en dag jag kommer hem
Hittar ett par herrskor som har storlek 45.
Ja, då blir det svårt att inte svära, då vill man bara gå och knacka på
Och vara riktigt jobbig och besvära, och fråga vad i.. är det som står på..
Kanske är det bättre att va mamma, dom verkar inte se det så som vi
Tror inte på att deras syn är samma, inte när det gäller frieri
Men varje liten stund vill vi va nära, vi vill alltid vara där du är
Alla dina sorger vill vi bära, vad som än händer finns vi här"
Mamma tipsade om låten, som sjungs av Johan Eriksson, och jag tycker man kan byta ut pappa mot mamma och den blir lika bra då med! Den stämmer rätt bra, ni kan lyssna på den här: att vara pappa
Efter 20 minuter kommer den!
Sötast;)
Vardag eller helg?!
Igår var en bra dag, iaf eftermiddagen. Jag lät Elvira sova middag eftersom det var helt hopplöst på förmiddagen. Men efter två timmars djupsömn så hade vi en kanon eftermiddag. Vi bakade matbröd och spelade spel och lekte cafe för hela slanten. Dock gick det inte alltför lätt att få henne att somna på kvällen i stället. Men sanningen är den att jag hade inte klarat av eftermiddagen igår om hon inte fått sova middag! Men där ser man vad mycket det påvekrar att sova på dagen eller inte!
Idag har parkerade jag vid Therese och gick till dagis med Ia, därefter tog jag och Therese en morgonpromenad med vagn och hund. Härligt! Innan hemfärd hann vi med frukost och massa skvaller! Kvalitetstid med fina vänner är uppskattat! Tack Therese!
Appropå helg så har jag inte en aning om vad vi ska göra i helgen.. Fredag gissar jag att Petter umgås med Affe, men lördag och söndag verkar vara helt tomma. Funderade på om vi skulle ha barnvakt till stora tjejan på lördag och gjort lite myspys för oss själva här hemma, men verkar som svärföräldrarna/barnvakten;) ska bort på partaj på lördag så ¨då får det ju bli familjemys med allihopa istället! Myspys!
Nähä, nu tar jag tag i dagen och kryper ner och myser med Stina som visst vaknat nU!
Kram på Er !
Tankar... men jag överlever!
Så detta inlägg kommer bara handla om tankar som jag har och ett resonemang kring dessa. Egentligen skriver jag ju bara för mig själv, men jag publicerar nog ändå. Ni kanske har liknande tankar och upplevelser som ni kan dela med er av!
Jag flyttade hemifrån när jag var 16 år. Alltså för ganska exakt 13 år sedan. Sedan dess har jag nästan hela tiden (undantag ett år) bott minst 10 mil hemifrån. I början åkte jag hem på helger men ju längre tiden gått desto mer sällan åkte jag hem. Det berodde ju förstås på att avståndet växte. Först Borlänge, sedan vidare till Karlstad och sedan hamnade jag här, i de djupaste småländska skogarna.
Jag saknar den "nära" kontakten med min familj där hemma. Ni vet det där att gå och över och ta en fika, att springa på varandra på affären, att kunna "utnyttja" dem som barnvakt, att kunna gå "hem" och prata av sig ibland. Ja ni vet vad jag menar. Idagsläget så ser det ju ut så att när vi träffas så blir det väldigt intensivt. Inget negativt med det, det är härligt det med, men just det här spontana, oplanerade umgänget det uteblir och det saknar jag. Förstår ni hur jag menar?
Alla människor är ju olika, och mina föräldrar är väldigt "pyssliga", de gillar att styra med saker och få saker gjorda. Kanske inte någon egenskap som varken jag eller P har. Jag inbillar mig att jag har det, men sanningsenligt så tror jag att det är en överdrift från min sida. När mamma och pappa är här så händer det saker. Grejor som legat och bara väntat på att bli gjorda LÄNGE, händer plötsligt och det visade sig ta bara ett par timmar.. Självklart ska inte mamma och pappa behöva komma och göra sådana saker, vi är ju ändå vuxna, men ibland är det skönt att ha den hjälpen, att få en spark i baken. Jag skyller faktistk lite på att vi har två små barn och att vårat fokus och vår prioritering mycket handlar om att få vardagen som föräldrar att gå ihop, och det skäms jag inte för, men som sagt det händer något, vi får hjälp när de är här! Vilket vi är OERHÖRT tacksamma för! Det hoppas jag att ni vet!
Jag växte upp nära mina far- och morföräldrar. Jag har tillbringat mycket tid tillsammans med dem och alltid känt mig "nära" dem. I onsdags när Elvira väntade på att mormor och morfar skulle anlända så var det nästan så spännande att hon blev "sjuk". Hon var helt speedad och det var så spännande när det lät något nerifrån så jag trodde hon skulle kissa på sig närsomhelst. Då slog mig tanken att hon inte kommer ha den "nära" relationen till sin mormor och morfar som jag hade, eller inte på samma sätt. Hon kan ju inte bara gå dit när hon blir lite större, då måste hon åka tåg i nio timmar först. Hon får ju inte det där vardagliga med dem. Men å andra sidan så blir det ju en "happening" när hon väl träffar dem. Det blir något extra, ofta presenter och mycket lek och bus. Något som det kanske inte skulle bli på samman sätt om vi bodde nära varandra. Jag har bara upplevt det ena själv och kan inte säga vilket som är bäst. Som med allt finns det säkert för- och nackdelar med både och.
Nästa tanke, mamma och pappa har två barnbarn, de bor 45 mil bort. De får ju inte möjligheten att vara med i deras uppväxt fullt ut. Det händer mycket med barnen mellan gångerna vi kan träffas. Det finns ofta lite blyghet med i bilden och utvecklingsfaserna hinner ibland övergå i nästa innan vi kan ses. Lite grann berövas ju de på chansen att se sina barnbarn växa upp.
Som sagt, det här är ju tankar som jag får ibland, som gör mig lite ledsen, som får mig att vilja sälja huset och flytta "hem". Men ganska snart inser jag ju vad jag förlorar här om jag flyttar dit. Det är ju här jag har mitt liv just nu, mina vänner som det skulle vara i stort sett omöjligt att flytta ifrån, mitt hus som jag älskar även om jag är väldigt trött på det ibland, mitt jobb och mina kollegor som jag tycker mycket om, Elvira har sina kompisar här, sitt dagis, Petter har sin familj här. Så det är ju faktiskt så att vi kommer stanna här. Och göra det bästa av den här situationen. Men hörrni, tänk så omedveten jag har varit om hur mitt liv skulle se ut, hur stort steg jag tycker att det är att flytta hemifrån, när jag valde detta för 13 år sedan.
Då var det säkert mest skönt att slippa föräldrarna och syskonen, nu har jag vuxit, tagit många steg på min utvecklingsstege och insett hur värdefullt det är med en bra och nära relation till sin familj, hur beroende jag fortfarande är av mamma o pappa och hur fantastiska människor de faktiskt är!
Det är skönt att tänka ibland, att plocka fram tankar som ligger och mal längst bak i huvudet, att tillåta sig att känna efter och faktiskt vara ledsen. Det har blivit en rutin nästan nu, att när någon från familjen hälsat på och lämnar igen så kommer de här tankarna fram. Och det är okej numer, för jag vet att även om jag är ledsen och gråter en skvätt just då, så ÖVERLEVER jag, jag klarar det, jag tycker till och med att det är skönt att få känna de här. Det är lungt, jag har det bra och jag trivs med mitt liv, men jag saknar också, men inte mer än att jag överlever, jag har lärt mig leva med att det här är hur det ser ut, jag gör det bästa av situationen.
Igår när det kom en tår på min kind, så kramade Elvira mig och sa, "- Men mamma, du behöver inte gråta, vi åker ju till dem om två veckor" "De måste ju hem och jobba".
Förstår ni hur underbara treåringar kan vara!
Tack mamma och pappa för en härlig hösthelg, tack för att ni är världens bästa föräldrar och att ni står ut med oss! Och tack för all hjälp och allt tålamod ni ger och har! Älskar er! Lavvo!
Hurra hurra hurra!
Och jag får förhoppningsvis träffa Icka om några veckor när vi är i Vansbro, ska bli så skoj att ses och prata lite och se den fina magen där det växer ett litet mirakel... Härligt!
Igår var jag på jobbet och hälsade på, var nästan så jag saknade att jobba lite, eller åtminstonde saknar att träffa dem varje dag. Avslutade besöket i H-fred med en mycket god lunch hemma hos en kollega, vilket satte guldkant på resten av dagen!
Mamma och pappa anlände igår och gissa om vi hade en förväntansfull och spänd treåring här hemma innan de kom! Jag funderade lite på det, det måste vara jobbigt att ha mormor och morfar så långt bort, det märks ju verkligen hur mycket hon tycker om dem! Å andra sidan blir det ju väldigt speciellt när de träffas! Så klart var det inte bara Ia som var glad över att de kommit, jag tycker också det är jätteroligt!
Nu ska jag gå ner och göra mig i ordning för dagen och vänta på att mormor och morfar och Ia anländer hem, de har sovit i en stuga i Stolpetorp i natt! Så just nu är det bara jag och Stina hemma!
Ha en fin torsdag!
KRam på er!
Förlossningsberättelse!
Det var den 17 september 2010. Jag vaknade och kikade på klockan på mobilen, suckade när jag insåg att den var 03.00 och jag hade bara fått sova i två timmar än så länge.
Men är man kissnödig och törstig så är man. Stånkade mig upp ur sängen, det kändes att det nu bara var tre dagar kvar tills beräknat datum, tung och osmidig, en kamp att komma upp
ur sängen varje gång. Tassade iväg till toan. Tyckte det var lite konstigt för det kändes inte ens som jag behövde "släppa till" innan det började rinna. Tänkte inte mer på det utan
fortsatte sedan ut i köket för att ta lite juice att dricka. När jag öppnade kylskåpet började det plötsligt rinna.. vad händer tänkte jag, kissar jag på mig?! Några sekunder senare
gick det upp för mig att det såklart var vattnet som gick. Tassade in till Petter och berättade. Vidare ut till allrummet för att ringa förlossningen. När jag pratat klart med dem och
kommit överens om att vi skulle röra oss mot Västervik så snart vi var klara så ringde jag mamma och bröt ihop. Då kom visst alla känslor över mig, skulle det bli likadant som förra gången?
Rädslan och oron blev otrolig stark när jag visste att det var nu det skulle ske!
Vid fyra kom svärföräldrarna, som skulle agera barnvakt, då var vi färdigpackade och nästa redo att åka. Såklart vaknade Elvira precis när vi skulle gå ut i bilen men det gick ändå
hyfsat bra att förklara för henne och när farmor sedan kröp ner bredvid i sängen så verkade det hellungt. Vi hämtade in tidningen till våra barnvakter och sedan begav vi oss.
Värkar som var helt överkomliga med cirka tio minuters mellanrum på vägen mellan Vimmerby och Västervik. Helt okej resa!
Väl där så kom vi in på inskrivningsrummet, fick träffa en barnmorska, Anna samt ligga med CTG maskin en stund. Hade oregelbunda värkar som inte alls var så kraftiga. Det pratades
ganska mycket om att vi skulle få åka hem och sedan komma tillbaka efter ett dygn för kontroll igen. Suck. Inte vad jag kände för. Vi fick gå in till BB vid åtta tiden för att
äta frukost. När vi ätit så gick Petter ut för att ringa och rapportera hem. Då¨började det. Jag fick så ont så det var väldigt jobbigt att sitta där bland andra människor och försöka hålla
masken. (Varför jag nu skulle hålla masken?!)
Så när Petter kom tillbaka gick vi tillbaka in till förlossningen och meddelade att det var jobbigt nu. Vi blev inskrivna och i journalen står det att vid 09 hade jag etablerade
värkar.
När vi fått vårt förlossningsrum fick jag lustgas ganska direkt. Efter första inhalationen så sa jag att jag vägrade ta mer, det var en fruktansvärt obehaglig känsla. Men när jag fick kläm
på hur det funkade och även förmodligen blivit lite avtrubbad så var lustgasen min bästa vän under resten av tiden. Inte på samma sätt som förra gången då jag vägrade släppa masken från
ansiktet, utan den här gången kändes det som jag fick kläm på att börja andas i masken när värken började och sluta när den var på topp. Det var väldigt skönt att ha något att fokusera på
under värkarna och det hjälpte mig i smärtan.
Vid halv tio blev jag undersökt första gången och då var jag öppen tre centimeter. Bad ganska snart därefter om EDA bedövning då jag kände att jag inte klarade av smärtan som var ohygglig.
Var rätt väck innan jag fick EDAn och innan den började värka. Men när den satt in så fick jag i alla fall en liten stund av återhämtning vilket var väldigt skönt. Skönt att kunna prata med
Petter och vila lite grann så där mitt i!
Någon gång där innan EDAn så fick jag förstås lov att kräkas också. Jag som hatar att kräkas. Inte nog med att jag skulle gå igenom förlossningen, nej såklart skulle det behövas med.
Vid halv tolv var det dags för nästa undersökning. Fortfarande var det barnmorskan Anna som fanns hos oss. När hon undersökt mig klart så skrattade hon och sa: "ja jag vet inte vad jag ska
säga men tycker du att det är bra nog om jag säger att du är helt öppen?!"
De orden fick mig att stortjuta! Helt öppen! Sju centimeter på två timmar?! Herregud, med Elvira tog det ju 12 timmar innan jag var i samma läge. Det gick upp för mig att jag förmodligen skulle
få träffa bebisen ganska snart!
Anna konstaterade dock att bebisen inte hade kommit ner så långt, så att det skulle nog ändå ta ett tag till men mycket av arbetet var ju gjort nu!
Vid två gick Anna av sitt skift och jag fick träffa Matilda, min nya barnmorska. Även Eva, som var undersköterska på det skiftet presenterade sig. Vi kämpade på och trycket som jag kände neråt var
fruktansvärt. Nu tyckte jag inte att EDAn hjälpte längre överhuvudtaget. De fyllde på den någon gång vilket kanske underlättade något. Men timmarna mellan två och sex är mest i en dimma för mig.
Det hände inte så mycket till att börja med och det pratades om snitt både två och tre gånger. Men efter förlossningen så berättade Matilda att hon läst i mitt förlosssningsbrev att jag inte
ville att det skulle bli som förra gången och därför hade hon gett det mer tid och varit envis med att försöka vänta in en naturlig förlossning. Gissa om jag är tacksam för det idag!! Hon berättade
även att när Anna lämnade över till henne hade hon sagt till Matilda att hon kunde byta om igen för det skulle bli snitt för min del, så det känns verkligen som en seger att jag lyckades. Mot
vad de trodde!
Vid fem tiden började Petter bli riktigt hungrig, och vårt förråd av bananer och choklad var slut sedan länge, men i det läge jag var då var jag inte speciellt sugen på att släppa iväg honom för att
köpa mat ute på stan så jag försökte tigga mig till lite käk till mig som han sen kunde äta upp. Men jag fick bara in saft eftersom de inte ville att jag skulle äta fast föda eftersom det verkade bli
ett snitt ialla fall.
Då var jag ledsen, varför kunde inte jag? Varför ville inte min kropp föda naturligt. Kände mig värdelös och oduglig. När Matilda kort därefter undersökte mig igen gav hon underbara nyheter för en rödgråten
jag, bebisen hade sjunkit ner och passerat det trängsta stället vilket enligt henne innebar en timme till sedan var det dags för att krysta. "Innan sju har du bebis kan jag lova dig"!! Gråt igen! Men nu
av glädje. Jag skulle få krysta, skulle få försöka att få fram det här barnet. Det tog inte slut här, min kamp under hela dagen hade inte varit "förgäves". Häftigt!
Det var också mycket lättare att uthärda smärtan och tröttheten när jag fått en tid. Sju. Två timmar kvar. Max två timmar. För ni ska tro att jag tog henne på orden. Jag skulle ha bebis innan klockan
sju.
Vid tio i sex kom Matilda och Eva in och sa att nu var det dags att krysta. Häftigt. Hit kom jag aldrig med Elvira. Nu var det något nytt. Matilda och Eva lämnade inte rummet under den dryga timme som nu kom.
Det var inte helt lätt att förstå hur man krystar. Tekniken. I början gjorde jag helt fel, vilket var frusterande. Men när man väl fick in tekniken och förstod hur så gick det lättare.
Vilket stöd jag hade, såklart först och främst av Petter, stackarn, vars händer måste varit helt sönderkramade efter denna dag. Men även av Matilda och Eva som var helt fantastiska. När jag någon gång
där under timmen skrek till Matilda och frågade hysteriskt, "Vad gör du?" så undrade hon vad jag var rädd för att hon skulle göra, och jag svarade att jag var rädd för att behöva bli klippt eller så,
så svarade hon bara lungt att "Jag tycker inte om att klippa, det gör jag bara en gång vartannat år, och det gör jag inte idag." Då kunde jag till och med bjuda på ett skratt.
När hon tillslut sa att nu är det dags, om du tar i vid nästa värk så är bebisen ute, så kändes det fantastiskt. Men tyvärr dröjde den värken, jag trodde att det hade gått över, de värkar som varit så intensiva
och starka bara upphörde. Men till slut kom den, och nej, jag tänkte inte missa detta tillfälle, shit vilka krafter man har i kroppen som man inte vet om. Jag har idrottat och tränat en hel del, men
en sådan fysik ansträngning som det här var går inte att jämföra med något annat. Precis när jag kände att bebisen kom ut så slutade det göra ont. Den enda känslan som fanns kvar förutom en
enorm lycka var känslan av en extrem utmattning och trötthet. Det togs några prover på bebisen men efter bara några sekunder hade jag henne där på bröstet, en liten prinsessa, en lillasyster med massor av mörkt
fint hår, alldeles kletig och dann men helt helt underbar! Klockan hade blivit 18.56 när hon kom. Fyra minuter till godo!
Jag var så lycklig, eller vi var så lyckliga. Det är lätt att glömma bort Petter i allt detta, men sanningen är den att utan honom hade det inte gått. Han var ett enormt stöd och att få dela den upplevelse som
det är att föda barn med den människa man älskar allra mest det är bara det helt fantastiskt. Där var vi, vi hade precis fått se våran andra dotter födas, och lyckan var så klart fullständig. Lycka, trötthet och
hunger. För hungriga var vi!
Vi fick låna en telefon och första samtalet gick så klart till Elvira. När jag sa berättade att hon fått en lillasyster så frågade hon om det var en kille eller en tjej. Det är en tjej svarade jag, då frågade hon
varför det tog så lång tid. Gulleunge! Vi ringde vidare till min pappa, tyvärr kunde vi inte nå fram till min mamma, då det inte gick att ringa mobil. Det fick bli när vi kommit till BB, för där
var det fritt fram med mobiler.
Vi blev lämnade ensamma och fick bara njuta av våran flicka. Matilda kom tillbaka och hjälpte Petter att tvätta och klä på Stina. Sedan kom brickan med fikat in. Det fika som jag missade förra gången eftersom jag
var nyopererade kom den brickan in bara för Petter. Den här gången fick jag också njuta av de goda mackorna och juicen och med den fantasktiska utsikten av våran fina fina dotter. Någon timme gick där inne på förlossningen,
sedan kom Matilda och Eva och sa hejdå och nästa BM och undersköterska och hjälpte mig in i duschen. Jag kan säga att den duschen var nog det underbaraste jag varit med om nästan. Kokhett vatten, tvål och shampoo och
jag stod där länge länge.. Efter 16 timmars kamp så var det hur skönt som helst att få duscha. Efter duschen fick jag hoppa upp i en ny säng och tillsammans med våra väskor, min man och vår dotter fick jag åka
in till BB. Det var lungt där så vi fick eget rum, skönt!
Petter begav sig ganska snabbt ut och fixade käk och jag bara njöt av att titta och känna på lilla Stina.
Sedan somnade vi ganska snabbt, trötta men lyckliga, redo att möta livet som tvåbarnsföräldrar, och som mamma och pappa till våran nya dotter, som senare kom att heta Stina.
Den 17 september, klockan 18.56, kom våran dotter Stina, 3730 gram och 49 cm. Helt perfekt och underbar!
Fin dag..
Natten har varit ok. Är lite mer utvilad än jag var igår, då ögonen bokstavligt talat gick i kors och jag drabbades av mitt första migränanfall på i stort sett hela graviditeten..
Elvira är med farmor och farfar och fixar vid sjöudden, jag brottades med tanken att passa på att dammsuga, men slog bort den eftersom Stina sover så skönt och jag vill inte riskera att väcka henne. Så jag tänker vila lite jag med istället! Sen får jag ta städet senare. För städas ska det.
Känns som det händer massor framöver, vilket är roligt! På onsdag kommer mamma och pappa för en lång (alldeles för kort) helg, och sedan tar det bara två veckor innan jag tar med mig mina fina flickor och åker upp till Dalarna för att sammanstråla med HELA familjen Israelsson förhoppningsvis! Härligt. Då ska jag såklart hinna med att träffa farmor, mormor och morfar, Icka mfl. Hur kul som helst! Hoppas på en helkväll på Selins med Icka! Vore toppen!
Sen ska vi ta en svängom till Ullared med, för införskaffning av julklappar. Och sen står det inte på förrens det är jul hörreni. Därefter kanske vi ska slå till med dop!? Och sedan v 4 bär det av mot fjällen tillsammans med goa grannar! ( Oj nu kom jag på att då är Stina typ ett halvår. Kan ett halvår gå så fort?!) Kanske inte ska tycka att det är bra att det går fort. Stina kan gärna få vara tre veckor hela livet känns det som! Min bebis!
När P kommer hem så ska han få hjälpa mig med att ladda upp bilder, jag lyckas inte.. så håll ut! Det kommer!
Trevlig lördag på er!
Kärlek! /A
Ikväll så lovar jag.. eller var det dumt kanske?!
När försvinner graviditetshormonerna som gör att man helt oväntat bara börjar storböla utan speciell anledning? Hursomhelst har de inte försvunnit från mej än. Och det är förklaringen till att jag inte fixade några bilder till er igår kväll. Jag bröt ihop istället! Haha!
Idag är det bättre, men natten har varit en lång "plåga". Egentligen är det ju ingen plåga att ligga med en underbar bebis på armen, men det blir lite obekvämt efter några timmar och när man är sjukt trött så önskar man att den lilla ville slå igen sina blå en liten stund iaf! Men icke! ;)
IDag har hon dock varit vaken hela förmiddagen, Elvira och jag har badat henne, vilket hon verkar ÄLSKA! hon har legat och tittat och skrattat flera gånger åt oss! Mysigt!
Ia och jag har intagit köttbullelunch och nu ska jag rensa bland halsdukar, mössor och vantar. Så att man iaf kan stänga byrån i hallen!
Verkar bli en bra helg i slutet av månaden, verkar som att alla tre systrarna Israelsson kommer att befinna sig på samma ställe, hur sjukt bra är inte det?! Hoppas!!
Invägning..
Sedan blir det in till stan för handling av mat och en varm mössa till Stina. Vidare till BVC för vägning och mätning. Alltid så spännande att se vad som hänt sedan sist.
Ikväll ska jag föröska ladda upp lite bilder på lillan så ni får se hur söt hon är;) Jag lovar inget, men jag ska försöka!
Ha en härlig regning torsdag allihopa!
Kärlek och sömnbrist från mej!
Frisk luft och treårstrots!
Nu sitter jag här, Elvira ser på barnprogram och har nedvarvning efter dagis, Stina sover i bilstolen nere. Det har varit två intensiva dagar där treårstrotset har gjort sig påmint var och varannan minut. Det är jobbigt. Det är en prövning för oss allihop. Jag försöker att andas, att ta djupa andetag och ha ett stort tålamod. Nog har det runnit över nån gång under dessa dagar, inte minst i morse då det slutade med att vi åkte halvklädda till dagis eftersom det bara var pappa om kunde klä på! (Kul att det duger med pappa för typ första gången på tre år iofs.. )
Jag hoppas detta är en övergående period och att den är snabbt övergående!
Planen för resten av dagen är lek med storatjejan samt lite ihopplock i huset. Köra igång en tvättmaskin med dagens olyckshändelser och röja golven så att det går att ta sig fram!
Ikväll börjar Greys och jag lovar att inget, INGET, kan stoppa mig från att bänka mig framför tvn då!
Fröken på dagis berättade hur duktig de tyckt att Ia varit när hon berättat sagan om gumman som går och handlar och ritat hela den på plattorna ute, det enda hon inte kom ihåg var vad som var munnen! Gulleunge!
HOn har också återigen bevisat sitt goda minne då hon, när de pratat om känslan ledsen, rekapitulerat hur det var när hon hos mormor och morfar ramlade och slog sig på läppen så det kom massa blod. Och även hur ledsen hon varit när tomten kom till mormor och morfar. Herrejösses, hur kan hon komma ihåg allt?! Jag är lika förvånad som fröken!
Nähä, fåret Shaun, kan det vara något tro!?
Over and out!
Vad hände?!
Stina som i stort sett sovit sig igenom sina första två veckor har idag för första dagen och natten typ vägrat sova. Inte så att hon gallskriker och är arg, nä inte på något vis, men knölig och orolig, vill helst bli buren. Kan det vara så enkelt att det beror på att idag är första hela dagen för mig hemma själv med två barn? Och att jag lovat Elvira att vi ska göra massa roliga saker?!
Hursomhelst har vi redan hunnit med att leka Nalle Puh och Nasse, målat i målarbok, gjort makaronihalsband, och alla övriga morgonbestyr. Nu har hon bänkat sig framför "drömmarnas trädgård" och jag ska slänga ihop lite pannkaka!
I eftermiddag får vi nog ta oss ut ett tag... det är fint väder och vi behöver luft båda två. Jag är så trött att jag skulle kunna somna stående. Känns speciellt kritiskt när jag ammar, det är verkligen ett sömnpiller... Men jag räknar ner , om fem timmar kommer avlastningen hem! Då ska jag ta en rask promenad... skönt!
Ha en fin måndag!
Fy sjutton..
Jaja, nu har jag gnällt av mig iaf!
Jag saknar min mamma och pappa så det gör ont också.. :(
