aisraelsson

En härlig helg har tagit slut. Jag hade sett fram emot denna helgen ett bra tag. Mamma och pappa har varit på besök och det är alltid lika roligt och efterlängtat. Den här gången skulle de ju också få träffa våran lilla prinsessa för första gången. De kom i onsdags kväll och åkte hem igår morse. Och som vanligt så är det lika sorgligt och tråkigt när de åker.
Så detta inlägg kommer bara handla om tankar som jag har och ett resonemang kring dessa. Egentligen skriver jag ju bara för mig själv, men jag publicerar nog ändå. Ni kanske har liknande tankar och upplevelser som ni kan dela med er av!

Jag flyttade hemifrån när jag var 16 år. Alltså för ganska exakt 13 år sedan. Sedan dess har jag nästan hela tiden (undantag ett år) bott minst 10 mil hemifrån. I början åkte jag hem på helger men ju längre tiden gått desto mer sällan åkte jag hem. Det berodde ju förstås på att avståndet växte. Först Borlänge, sedan vidare till Karlstad och sedan hamnade jag här, i de djupaste småländska skogarna.

Jag saknar den "nära" kontakten med min familj där hemma. Ni vet det där att gå och över och ta en fika, att springa på varandra på affären, att kunna "utnyttja" dem som barnvakt, att kunna gå "hem" och prata av sig ibland. Ja ni vet vad jag menar. Idagsläget så ser det ju ut så att när vi träffas så blir det väldigt intensivt. Inget negativt med det, det är härligt det med, men just det här spontana, oplanerade umgänget det uteblir och det saknar jag. Förstår ni hur jag menar?

Alla människor är ju olika, och mina föräldrar är väldigt "pyssliga", de gillar att styra med saker och få saker gjorda. Kanske inte någon egenskap som varken jag eller P har. Jag inbillar mig att jag har det, men sanningsenligt så tror jag att det är en överdrift från min sida. När mamma och pappa är här så händer det saker. Grejor som legat och bara väntat på att bli gjorda LÄNGE, händer plötsligt och det visade sig ta bara ett par timmar.. Självklart ska inte mamma och pappa behöva komma och göra sådana saker, vi är ju ändå vuxna, men ibland är det skönt att ha den hjälpen, att få en spark i baken. Jag skyller faktistk lite på att vi har två små barn och att vårat fokus och vår prioritering mycket handlar om att få vardagen som föräldrar att gå ihop, och det skäms jag inte för, men som sagt det händer något, vi får hjälp när de är här! Vilket vi är OERHÖRT tacksamma för! Det hoppas jag att ni vet!

Jag växte upp nära mina far- och morföräldrar. Jag har tillbringat mycket tid tillsammans med dem och alltid känt mig "nära" dem. I onsdags när Elvira väntade på att mormor och morfar skulle anlända så var det nästan så spännande att hon blev "sjuk". Hon var helt speedad och det var så spännande när det lät något nerifrån så jag trodde hon skulle kissa på sig närsomhelst. Då slog mig tanken att hon inte kommer ha den "nära" relationen till sin mormor och morfar som jag hade, eller inte på samma sätt. Hon kan ju inte bara gå dit när hon blir lite större, då måste hon åka tåg i nio timmar först. Hon får ju inte det där vardagliga med dem. Men å andra sidan så blir det ju en "happening" när hon väl träffar dem. Det blir något extra, ofta presenter och mycket lek och bus. Något som det kanske inte skulle bli på samman sätt om vi bodde nära varandra. Jag har bara upplevt det ena själv och kan inte säga vilket som är bäst. Som med allt finns det säkert för- och nackdelar med både och.

Nästa tanke, mamma och pappa har två barnbarn, de bor 45 mil bort. De får ju inte möjligheten att vara med i deras uppväxt fullt ut. Det händer mycket med barnen mellan gångerna vi kan träffas. Det finns ofta lite blyghet med i bilden och utvecklingsfaserna hinner ibland övergå i nästa innan vi kan ses. Lite grann berövas ju de på chansen att se sina barnbarn växa upp.

Som sagt, det här är ju tankar som jag får ibland, som gör mig lite ledsen, som får mig att vilja sälja huset och flytta "hem". Men ganska snart inser jag ju vad jag förlorar här om jag flyttar dit. Det är ju här jag har mitt liv just nu, mina vänner som det skulle vara i stort sett omöjligt att flytta ifrån, mitt hus som jag älskar även om jag är väldigt trött på det ibland, mitt jobb och mina kollegor som jag tycker mycket om, Elvira har sina kompisar här, sitt dagis, Petter har sin familj här. Så det är ju faktiskt så att vi kommer stanna här. Och göra det bästa av den här situationen. Men hörrni, tänk så omedveten jag har varit om hur mitt liv skulle se ut, hur stort steg jag tycker att det är att flytta hemifrån, när jag valde detta för 13 år sedan.

Då var det säkert mest skönt att slippa föräldrarna och syskonen, nu har jag vuxit, tagit många steg på min utvecklingsstege och insett hur värdefullt det är med en bra och nära relation till sin familj, hur beroende jag fortfarande är av mamma o pappa och hur fantastiska människor de faktiskt är!

Det är skönt att tänka ibland, att plocka fram tankar som ligger och mal längst bak i huvudet, att tillåta sig att känna efter och faktiskt vara ledsen. Det har blivit en rutin nästan nu, att när någon från familjen hälsat på och lämnar igen så kommer de här tankarna fram. Och det är okej numer, för jag vet att även om jag är ledsen och gråter en skvätt just då, så ÖVERLEVER jag, jag klarar det, jag tycker till och med att det är skönt att få känna de här. Det är lungt, jag har det bra och jag trivs med mitt liv, men jag saknar också, men inte mer än att jag överlever, jag har lärt mig leva med att det här är hur det ser ut, jag gör det bästa av situationen.

Igår när det kom en tår på min kind, så kramade Elvira mig och sa, "- Men mamma, du behöver inte gråta, vi åker ju till dem om två veckor" "De måste ju hem och jobba".
Förstår ni hur underbara treåringar kan vara!


Tack mamma och pappa för en härlig  hösthelg, tack för att ni är världens bästa föräldrar och att ni står ut med oss! Och tack för all hjälp och allt tålamod ni ger och har! Älskar er! Lavvo!