aisraelsson

Det var den 17 september 2010. Jag vaknade och kikade på klockan på mobilen, suckade när jag insåg att den var 03.00 och jag hade bara fått sova i två timmar än så länge.
Men är man kissnödig och törstig så är man. Stånkade mig upp ur sängen, det kändes att det nu bara var tre dagar kvar tills beräknat datum, tung och osmidig, en kamp att komma upp
ur sängen varje gång. Tassade iväg till toan. Tyckte det var lite konstigt för det kändes inte ens som jag behövde "släppa till" innan det började rinna. Tänkte inte mer på det utan
fortsatte sedan ut i köket för att ta lite juice att dricka. När jag öppnade kylskåpet började det plötsligt rinna.. vad händer tänkte jag, kissar jag på mig?! Några sekunder senare
gick det upp för mig att det såklart var vattnet som gick. Tassade in till Petter och berättade. Vidare ut till allrummet för att ringa förlossningen. När jag pratat klart med dem och
kommit överens om att vi skulle röra oss mot Västervik så snart vi var klara så ringde jag mamma och bröt ihop. Då kom visst alla känslor över mig, skulle det bli likadant som förra gången?
Rädslan och oron blev otrolig stark när jag visste att det var nu det skulle ske!

Vid fyra kom svärföräldrarna, som skulle agera barnvakt, då var vi färdigpackade och nästa redo att åka. Såklart vaknade Elvira precis när vi skulle gå ut i bilen men det gick ändå
hyfsat bra att förklara för henne och när farmor sedan kröp ner bredvid i sängen så verkade det hellungt. Vi hämtade in tidningen till våra barnvakter och sedan begav vi oss.
Värkar som var helt överkomliga med cirka tio minuters mellanrum på vägen mellan Vimmerby och Västervik. Helt okej resa!

Väl där så kom vi in på inskrivningsrummet, fick träffa en barnmorska, Anna samt ligga med CTG maskin en stund. Hade oregelbunda värkar som inte alls var så kraftiga. Det pratades
ganska mycket om att vi skulle få åka hem och sedan komma tillbaka efter ett dygn för kontroll igen. Suck. Inte vad jag kände för. Vi fick gå in till BB vid åtta tiden för att
äta frukost. När vi ätit så gick Petter ut för att ringa och rapportera hem. Då¨började det. Jag fick så ont så det var väldigt jobbigt att sitta där bland andra människor och försöka hålla
masken. (Varför jag nu skulle hålla masken?!)
Så när Petter kom tillbaka gick vi tillbaka in till förlossningen och meddelade att det var jobbigt nu. Vi blev inskrivna och i journalen står det att vid 09 hade jag etablerade
värkar.

När vi fått vårt förlossningsrum fick jag lustgas ganska direkt. Efter första inhalationen så sa jag att jag vägrade ta mer, det var en fruktansvärt obehaglig känsla. Men när jag fick kläm
på hur det funkade och även förmodligen blivit lite avtrubbad så var lustgasen min bästa vän under resten av tiden. Inte på samma sätt som förra gången då jag vägrade släppa masken från
ansiktet, utan den här gången kändes det som jag fick kläm på att börja andas i masken när värken började och sluta när den var på topp. Det var väldigt skönt att ha något att fokusera på
under värkarna och det hjälpte mig i smärtan.
Vid halv tio blev jag undersökt första gången och då var jag öppen tre centimeter. Bad ganska snart därefter om EDA bedövning då jag kände att jag inte klarade av smärtan som var ohygglig.
Var rätt väck innan jag fick EDAn och innan den började värka. Men när den satt in så fick jag i alla fall en liten stund av återhämtning vilket var väldigt skönt. Skönt att kunna prata med
Petter och vila lite grann så där mitt i!
Någon gång där innan EDAn så fick jag förstås lov att kräkas också. Jag som hatar att kräkas. Inte nog med att jag skulle gå igenom förlossningen, nej såklart skulle det behövas med.

Vid halv tolv var det dags för nästa undersökning. Fortfarande var det barnmorskan Anna som fanns hos oss. När hon undersökt mig klart så skrattade hon och sa: "ja jag vet inte vad jag ska
säga men tycker du att det är bra nog om jag säger att du är helt öppen?!"
De orden fick mig att stortjuta! Helt öppen! Sju centimeter på två timmar?! Herregud, med Elvira tog det ju 12 timmar innan jag var i samma läge. Det gick upp för mig att jag förmodligen skulle
få träffa bebisen ganska snart!
Anna konstaterade dock att bebisen inte hade kommit ner så långt, så att det skulle nog ändå ta ett tag till men mycket av arbetet var ju gjort nu!

Vid två gick Anna av sitt skift och jag fick träffa Matilda, min nya barnmorska. Även Eva, som var undersköterska på det skiftet presenterade sig. Vi kämpade på och trycket som jag kände neråt var
fruktansvärt. Nu tyckte jag inte att EDAn hjälpte längre överhuvudtaget. De fyllde på den någon gång vilket kanske underlättade något. Men timmarna mellan två och sex är mest i en dimma för mig.
Det hände inte så mycket till att börja med och det pratades om snitt både två och tre gånger. Men efter förlossningen så berättade Matilda att hon läst i mitt förlosssningsbrev att jag inte
ville att det skulle bli som förra gången och därför hade hon gett det mer tid och varit envis med att försöka vänta in en naturlig förlossning. Gissa om jag är tacksam för det idag!! Hon berättade
även att när Anna lämnade över till henne hade hon sagt till Matilda att hon kunde byta om igen för det skulle bli snitt för min del, så det känns verkligen som en seger att jag lyckades. Mot
vad de trodde!

Vid fem tiden började Petter bli riktigt hungrig, och vårt förråd av bananer och choklad var slut sedan länge, men i det läge jag var då var jag inte speciellt sugen på att släppa iväg honom för att
köpa mat ute på stan så jag försökte tigga mig till lite käk till mig som han sen kunde äta upp. Men jag fick bara in saft eftersom de inte ville att jag skulle äta fast föda eftersom det verkade bli
ett snitt ialla fall.
Då var jag ledsen, varför kunde inte jag? Varför ville inte min kropp föda naturligt. Kände mig värdelös och oduglig. När Matilda kort därefter undersökte mig igen gav hon underbara nyheter för en rödgråten
jag, bebisen hade sjunkit ner och passerat det trängsta stället vilket enligt henne innebar en timme till sedan var det dags för att krysta. "Innan sju har du bebis kan jag lova dig"!! Gråt igen! Men nu
av glädje. Jag skulle få krysta, skulle få försöka att få fram det här barnet. Det tog inte slut här, min kamp under hela dagen hade inte varit "förgäves". Häftigt!

Det var också mycket lättare att uthärda smärtan och tröttheten när jag fått en tid. Sju. Två timmar kvar. Max två timmar. För ni ska tro att jag tog henne på orden. Jag skulle ha bebis innan klockan
sju.
Vid tio i sex kom Matilda och Eva in och sa att nu var det dags att krysta. Häftigt. Hit kom jag aldrig med Elvira. Nu var det något nytt. Matilda och Eva lämnade inte rummet under den dryga timme som nu kom.
Det var inte helt lätt att förstå hur man krystar. Tekniken. I början gjorde jag helt fel, vilket var frusterande. Men när man väl fick in tekniken och förstod hur så gick det lättare.
Vilket stöd jag hade, såklart först och främst av Petter, stackarn, vars händer måste varit helt sönderkramade efter denna dag. Men även av Matilda och Eva som var helt fantastiska. När jag någon gång
där under timmen skrek till Matilda och frågade hysteriskt, "Vad gör du?" så undrade hon vad jag var rädd för att hon skulle göra, och jag svarade att jag var rädd för att behöva bli klippt eller så,
så svarade hon bara lungt att "Jag tycker inte om att klippa, det gör jag bara en gång vartannat år, och det gör jag inte idag." Då kunde jag till och med bjuda på ett skratt.

När hon tillslut sa att nu är det dags, om du tar i vid nästa värk så är bebisen ute, så kändes det fantastiskt. Men tyvärr dröjde den värken, jag trodde att det hade gått över, de värkar som varit så intensiva
och starka bara upphörde. Men till slut kom den, och nej, jag tänkte inte missa detta tillfälle, shit vilka krafter man har i kroppen som man inte vet om. Jag har idrottat och tränat en hel del, men
en sådan fysik ansträngning som det här var går inte att jämföra med något annat. Precis när jag kände att bebisen kom ut så slutade det göra ont. Den enda känslan som fanns kvar förutom en
enorm lycka var känslan av en extrem utmattning och trötthet. Det togs några prover på bebisen men efter bara några sekunder hade jag henne där på bröstet, en liten prinsessa, en lillasyster med massor av mörkt
fint hår, alldeles kletig och dann men helt helt underbar! Klockan hade blivit 18.56 när hon kom. Fyra minuter till godo!

Jag var så lycklig, eller vi var så lyckliga. Det är lätt att glömma bort Petter i allt detta, men sanningen är den att utan honom hade det inte gått. Han var ett enormt stöd och att få dela den upplevelse som
det är att föda barn med den människa man älskar allra mest det är bara det helt fantastiskt. Där var vi, vi hade precis fått se våran andra dotter födas, och lyckan var så klart fullständig. Lycka, trötthet och
hunger. För hungriga var vi!
Vi fick låna en telefon och första samtalet gick så klart till Elvira. När jag sa berättade att hon fått en lillasyster så frågade hon om det var en kille eller en tjej. Det är en tjej svarade jag, då frågade hon
varför det tog så lång tid. Gulleunge! Vi ringde vidare till min pappa, tyvärr kunde vi inte nå fram till min mamma, då det inte gick att ringa mobil. Det fick bli när vi kommit till BB, för där
var det fritt fram med mobiler.

Vi blev lämnade ensamma och fick bara njuta av våran flicka. Matilda kom tillbaka och hjälpte Petter att tvätta och klä på Stina. Sedan kom brickan med fikat in. Det fika som jag missade förra gången eftersom jag
var nyopererade kom den brickan in bara för Petter. Den här gången fick jag också njuta av de goda mackorna och juicen och med den fantasktiska utsikten av våran fina fina dotter. Någon timme gick där inne på förlossningen,
sedan kom Matilda och Eva och sa hejdå och nästa BM och undersköterska och hjälpte mig in i duschen. Jag kan säga att den duschen var nog det underbaraste jag varit med om nästan. Kokhett vatten, tvål och shampoo och
jag stod där länge länge.. Efter 16 timmars kamp så var det hur skönt som helst att få duscha. Efter duschen fick jag hoppa upp i en ny säng och tillsammans med våra väskor, min man och vår dotter fick jag åka
in till BB. Det var lungt där så vi fick eget rum, skönt!
Petter begav sig ganska snabbt ut och fixade käk och jag bara njöt av att titta och känna på lilla Stina.

Sedan somnade vi ganska snabbt, trötta men lyckliga, redo att möta livet som tvåbarnsföräldrar, och som mamma och pappa till våran nya dotter, som senare kom att heta Stina.

Den 17 september, klockan 18.56, kom våran dotter Stina, 3730 gram och 49 cm. Helt perfekt och underbar!