aisraelsson

Elvira funderar mycket på det här med döden och som ni alla vet, skulle jag tro, är det ju inte mitt starka ämne. Skulle ju kunna börja tjuta bara någon nämner det förbaskade ordet. I hate it. Men tänker att jag behöver vara stark och hjälpa Elvira i hennes funderingar. Så ikväll så började hon prata om min farfar och om jag hade blivit ledsen när nån sa till mig att han hade dött. Jag svarade ärligt att jag hade blivit jätteledsen och att jag grät jättemycket. Hon undrar om jag saknar honom nu, och jag svarar att såklart gör jag det, det är ju min farfar! ( Hon vet sen tidigare att min farmor och farfar haft en hund och att hunden hette Nicko men att den inte finns mer) så nästa fråga blir om jag saknar min farfar eller Nicko mest. Jag ler och svarar att jag nog saknar min farfar mer än Nicko men att jag saknar honom också såklart. Nu lägger sig Stina i diskussionen och undrar om min farfar sitter och fiskar i himlen. ( En kompis till Elvira brukar berätta att hennes farfar gör det). Då svarar jag att nja.. jag tror nog att farfar Torsten är ute och promenerar med Nicko i himlen. Stina tittar på mig som om jag vore helt koko och säger: " men mamma, kan man gå uppochned eller..!?". 

 

Det tar mig en stund att förstå hur hon menar men så klart tänker ju hon att om man promenerar i himlen så måste ju fötterna vara upp mot himlen och då blir man ju upp och ned. Ibland är det skönt att prata om sånna här saker med barn för helt plöstligt så tar de fokus från något allvarligt med en twistad tanke om något som jag inte ens tänkt på.. 

 

Sen frågar Elvira mig hur det känns när man saknar någon och då svarade jag att ja, ibland kan det ju göra ont i magen när man saknar någon riktigt mycket. Plötsligt slänger sig Stina dubbelvikt på golvet, håller sig för magen och suckar " ååå va ja saknar min mojfaj"! 

 

Älskade ungar. Vad vore livet utan er!?