aisraelsson

Elvira funderar mycket på det här med döden och som ni alla vet, skulle jag tro, är det ju inte mitt starka ämne. Skulle ju kunna börja tjuta bara någon nämner det förbaskade ordet. I hate it. Men tänker att jag behöver vara stark och hjälpa Elvira i hennes funderingar. Så ikväll så började hon prata om min farfar och om jag hade blivit ledsen när nån sa till mig att han hade dött. Jag svarade ärligt att jag hade blivit jätteledsen och att jag grät jättemycket. Hon undrar om jag saknar honom nu, och jag svarar att såklart gör jag det, det är ju min farfar! ( Hon vet sen tidigare att min farmor och farfar haft en hund och att hunden hette Nicko men att den inte finns mer) så nästa fråga blir om jag saknar min farfar eller Nicko mest. Jag ler och svarar att jag nog saknar min farfar mer än Nicko men att jag saknar honom också såklart. Nu lägger sig Stina i diskussionen och undrar om min farfar sitter och fiskar i himlen. ( En kompis till Elvira brukar berätta att hennes farfar gör det). Då svarar jag att nja.. jag tror nog att farfar Torsten är ute och promenerar med Nicko i himlen. Stina tittar på mig som om jag vore helt koko och säger: " men mamma, kan man gå uppochned eller..!?". 

 

Det tar mig en stund att förstå hur hon menar men så klart tänker ju hon att om man promenerar i himlen så måste ju fötterna vara upp mot himlen och då blir man ju upp och ned. Ibland är det skönt att prata om sånna här saker med barn för helt plöstligt så tar de fokus från något allvarligt med en twistad tanke om något som jag inte ens tänkt på.. 

 

Sen frågar Elvira mig hur det känns när man saknar någon och då svarade jag att ja, ibland kan det ju göra ont i magen när man saknar någon riktigt mycket. Plötsligt slänger sig Stina dubbelvikt på golvet, håller sig för magen och suckar " ååå va ja saknar min mojfaj"! 

 

Älskade ungar. Vad vore livet utan er!? 

Hej på er. Om det är någon som fortfarande kikar in här vill säga. Har ju inte direkt varit flitig med uppdateringar på sista tiden. Många anledningar finns till detta, bland annat att skrivlusten inte funnits. Tiden har inte räckt till helt enkelt. Annat har varit viktigare. Och så är det ju. Jag gillar att skriva här och hålla er lite uppdaterade på min och fina familjens liv men det som är ännu viktigare är ju att leva själva livet :)

 

Men nu så kände jag för några rader i väntan på att äggen ska koka klart och räksalladen ska serveras. Barnen är omstoppade och nattkramade. Hårda pussar och mjuka pussar. Många sorters pussar och kramar innan det är tillräckligt, men pussar är ju alltid mysiga! En dag är de stora tjejer och då kanske det inte är lika kul, enligt dem, att pussas med mamma! 

 

Vet att jag skrivit om temat förut men vet också att jag nog har uttryckt mig lite fel. Men nu tror jag att tankarna har hamnat rätt och jag vet vad jag känner. Jag sitter här och grämer mig över livet litegrann. Över att det är som det är och att jag insett att jag nog aldrig kommer känna mig helt hel.

Jag bor i mitt absoluta favorithus i den bästa lilla byn jag kan tänka mig. Jag har den finaste av fina familjer och de bästa av bästa vänner. Jag har fina svärföräldrar som bor nästgårds och jag har ett jobb jag älskar och kollegor jag inte skulle vilja byta får nåt här i livet. MEN. Jag saknar. Jag saknar mamma och pappa. Johan, Emma och Elin. Mormor och morfar. Farmor. Morbror och moster, fastrar och farbröder. Jag saknar vänner därhemma och barndomens minnen. Jag saknar huset på mossvägen och lukten av Vansbro. 

MEN. Om jag vänder på det och tänker att jag bodde där och hade allt jag saknar så skulle jag sakna allt det jag har idag. Och på så vis så kommer jag aldrig någonsin att känna mig helt hel. Jag kommer alltid att vara sakning. Sen vet jag att det går i perioder. Ibland blir saknandet nästan oöverkomligt och jag vill bara skrika rakt ut. Det värker i hjärtat och jag känner paniken komma. Mestadels är det ju hanterbart. Jag saknar och ringer och så känns det bättre ett tag. 

 

I helgen märkte jag att tjejerna också saknar. Och att de också blir frustrerade av att inte få träffa när man vill träffa. Att det blir så sällan och att det blir så uppstyrt. Jag är jättejättejätteledsen över att mina barn inte får den relationen till mormor och morfar som jag hade. Det känns lite som att jag bodde med dem när jag var liten. Minnena är många och starka. Jag svär över mig själv som valde det här. Svär över att jag inte fattade bättre. Hade jag aldrig fått det jag har fått här nu så hade jag inte haft något här att sakna och då hade saken varit lätt. Nu undrar jag i mitt sinne om jag har valt för livet eller om jag någongång kommer att ha modet att välja om. Att se om saknandet blir lättare åt andra hållet. Hur ska jag med den bestutsångets jag har någonsin ens kunna närma mig det beslutet? Och kommer jag få ångra det i hela mitt liv? 

 

Ikväll är saknandet så där jobbigt starkt och jag vet inte vart jag ska ta vägen. Ikväll önskar jag att jag satt i soffan på mossvägen med Elin framför mig och masserade hennes axlar. Att Emma öppnade dörren och ropade hej och att Johan enda hemifrån sig kände doften av pappas lasagne och knackade på lagom till maten var klar. Att mamma läste och busade med tjejerna så att deras skratt ljöd genom hela huset och att kortleken låg nära till hands framåt kvällen. 

 

Jag saknar er finisar! Och jag älskar er!  LAVVO! <3