aisraelsson

Hejochhå. Ett inlägg kommer lastat med massor av olika tankar. Varsågoda.

 

Som ett brev på posten varje dag. Det dåliga samvetet. Å ena sidan när jag är hemma: borde vara på jobbet och fixa det och det och det eller borde sätta mig och jobba undan det jag vet ligger på hög. Å andra sidan när jag är på jobbet: borde vara hemma med barnen. Leka, mysa och bara vara. En mamma.

Suck. Vilket dilemma  det här är. Ni andra, ni som varit här i det här läget, som småbarnsmammor/pappor, känner ni igen er eller är det bara jag?!

 

Ibland undrar jag om jag gett mig in i fel yrke. Yrket jag har och som jag BRINNER för är ett yrke där det inte finns något stopp. Jag vill elevernas bästa, jag vill att de ska lyckas och jag vill ge dem bästa möjliga förutsättningar för det. Det finns alltid arbeten att rätta och ge feed back (forward) på och uppgifter som behöver tänkas till på. Lektioner som ska planeras och material som ska hittas och fixas. Samtal att ringa, böcker att läsa. Forskning att ta del av och tankar om utveckling att göra till praktik. Möten att gå på. Planeringar att srkiva. Utvecklingssamtal att hålla. Åtgärdsprogram och social/pedagogiska bedömningar att fila på. Det här är säkert inte ens hälften.
Ibland kan jag tänka att det vore skönt att ha ett jobb där man bara går hem. Där arbetsdagen är slut när man går ut genom dörren och kör hem. Där inte den där eleven som har det jobbigt ligger i bakhuvudet hela kvällen och natten. Där inte svenskaanalysen som eleverna ska genonföra ligger och oroar konstant tills man fixat den till det bättre. Men på något vis har jag ju ändå valt det här. Och älskar det. Inte att förglömma.

 

När jag jobbar kan jag komma på mig själv med att undra när jag lekte med tjejerna sist. Ni vet så där förutsättningslöst lekande, utan att tänka på annat. Bara fokus på dem. Skit. Jag är en kass mamma. Det är alltid något som poppar upp och poxar på uppmärksamhet när jag bara är hemma. Den där matrisen, kanske kan man göra så.. eller det där samtalet jag hade i arbetslaget, blev det bra? Och hur ska jag följa upp det?

 

Annat område att försöka bli bättre på: Att inte prata så förjäkla mycket. Ibland kommer jag på mig själv att köra över andra. När jag ska ha rollen som antecknare men ändå går in och pratar så tungan blöder. Tyst på mig. Låt bli att ta för mycket plats.

 

Den här veckan ser jag inte mycket av mina tjejer. Igår hämtade Lena dem och följde med dem hem. Stina sov när jag kom hem och bara för att stilla lite dåligt samvete bar jag in henne till mig när jag la mig. Så jag åtminstonde får gosa lite. Hon kryper nära och viskar mamma, stryker mig på armen enda tills hon somnar ordentligt. Pillar på mitt öra, känner på mina ringar. Det sägs ju att de tar igen det de missar på dagarna på nätterna. Det är så sant när det gäller stina. Elvira var vaken när jag kom hem och somnade inte innan halv tio. Då bar jag ner henne i min säng och sedan hade vi tjejsäng för hela slanten. lovley.

 

Idag hämtade Kajsa som vanligt. Tjejerna var vakna när jag kom hem vid halv åtta men somnade inom en timme. Vi hann i alla fall med saga och gos en stund först. tack och lov.

Imorgon hämtar jag Stina. Elvira åker med Lena och Alva på dansen. Jag fixar kvällis tills de är tillbaka i byn.

På torsdag hämtar Kajsa. Jag är hemma efter åtta.

Sen, sen är det helg. Då ska jag kramas enda till lördag morgon då jag far mot Växjö. Men jösses vad jag ska hinna kramas innan dess.

 

Anledningen till denna barnvaktskavalkad? Utvecklingssamtal. Tre dagar kvar. Sen är det klart. För nu.

 

 

Det händer mycket i mitt liv. Även fast det inte känns så. Saker som får mig att vakna upp. God morgon Anna! Vakna! Lev här och nu! Inte imorgon utan nu! Nuet!

Det är bra men läskigt. Föstår inte varför jag får så mycket tankar om sånt här. Får ni andra det? Är det bara jag?

 

Verkar som jag är rätt rädd för att vara ensam om något. Vill gärna veta att fler har det så så att jag är lite normal iaf! Det känns bättre då. Även fast jag vet att jag är högst normal.

 

 

Jag saknar mycket att hinna umgås med mina vänner. När ska man hinna sånt i den här vardagen?

En sak är säker. Jag ska anlita städhjälp. Jag skiter i att städa. Det får nån annan göra. Jag ska leka!

 

 

God natt!