aisraelsson

Det har skrivits en del om prinsessfödseln de senaste dagarna. Personligen tycker jag att det är roligt att allt gått bra och att de mår bra men annars har jag nog inställningen att den nya prinsessan är som vilket annat barn som föds överhuvudtaget. Ett mirakel så klart. Dock så märker jag hur man, när det pratas och skris om förlossningen, börjar minnas sina egna förlossningar. När vi den 11/7 2007 vid 12 tiden åkte in till förlossningen med mycket svaga värkar, dagen innan vi hade planerad tid för igångsättning. 12 dagar över tiden. Hur jag var lite lite öppen och hur de tyckte att vi ändå skulle vara kvar. Hur vi sov nere i korridorren första natten. Fick en sovdos som hjälpte mycket mycket lite. Hur hela torsdags dygnet blev en kamp. En frustrerande kamp där vi längtade och längtade efter att få se vem som bott i magen. Hur vi efter timmar till slut på fredag morgon fick inspringande massvis, ca 8 människor i rummet då lillans hjärtljud plöstligt försvunnit. Hur det helt plöstligt efter nästan två dygns kamp belv bestämt att det skulle bli akut snitt och hur jag bara rullades iväg. Snuvad på konfetten. Lite så tyckte jag nog. Kämpat och kämpat men fick ändå inte avsluta det hela själv. En operation som gick bra. Dagar efteråt med ont. Ont i såret, lite halvt handikappad. Men vad gjorde det egentligen när vi hade fått våran prinsessa? Sedan den dagen har hon varit en del av oss, en del i vår lilla familj. Fantatiska minnen. Den andra. tre dagar innan utsatt datum, upp och dricka precis som vanligt på natten. vattnet går. Panik. Kommer det bli som sist. Är det två dygns kamp som väntar, som resulterar i en operation på nytt? Lugnt och sansat till Västervik. Mer förberedda nu. Vet vad det handlar om. Känner igen känslorna, smärtan. Bebisen inte fixerad sista kontrollen. Därför ganska bråttom in. Väl där visste ingen hur hon låg i magen. Rätt håll? Fel håll? Herregud innan de ändå kom på att hon låg precis som hon skulle. Frukost på BB. Riktiga värkar. Snabbt förlopp. Klockan 12 var jag helt öppen. MEN. Inte ville hon komma ner inte. Nä. Barnmorskan säker på att OP. Lämnar över och ber nästabyta om till opkläder. Den barnmorskan läser mitt förlossningsbrev. Bestämmer sig för att vänta, vill att min önskan om en "vanlig" förlossning ska få slå in. Kämpar kämpar. Motiverad, längtar. Så kom hon äntligen. Strax före sju på kvällen. Drygt 12 timmar efter att vattnet gick. Fort tyckte jag. Haha så nån annan. Två helt olika förlossningar som resulterat i samma sak. De två finaste prinsessorna i världen. Mina skruttungar som betyder allt och lite till för mig. Som är de bästa syskonen man kan tänka sig. Det är fantastiskt! Kärlek, tjejer! Det är vad ni är!