aisraelsson

Elvira somnade sju minuter i åtta. Jag slängde mig i duschen, hann ur, tända några ljus, hämta täcket ut till soffan. Då vaknade Stina. MEN. Nu (peppar peppar) sover hon igen och jag har krypit ner under täcket i soffan och slagit på tv4 och hoppas få njuta av att se fotbollsgalan. Ett av årets roligaste tvprogram. Samtidigt som jag gör det så ska jag fila på en PP till IFKs konferans på lördag. Jag gillar PPs. Då blir jag läraranna igen. Bra sätt att ladda upp inför nystarten på jobbet. Två månader kvar. ganska precis. Och vet ni? Det känns jäkligt läskigt. Som det känns nu skulle jag kunna vara hemma rätt länge till. Men efter moget övervägande har jag en plan. Planen verkställls förmodligen till hösten. Känns bra att ha en plan. Och tror den blir jäkligt bra. Jag kommer hinna jobba, hinna slita sen. Sen när mitt viktigaste jobb inte är så krävande. När min mammaroll inte är så väldigt behövd. Det kommer den väl alltid att vara men med en ettåring och en fyraåring så är man nog mer behövd än vad man är sen när de är tonåringar. Då är de kanske nästan glada att man jobbar mycket!? Idag har varit en tung dag. Inte som igår. Då var det ännu tyngre. Men det har varit tungt idag. Min första tanke när det är tungt är att ringa mamma. Men hade jag gjort det, och det var nära, så hade jag säkert bara börjat tjuta i telefon och det hade ju inte gjort saken bättre, så kanske var det bra att maten precis var klar när Elivra pratat färdigt med morfar och jag inte riktigt hann prata med mamma alls. Dagen är tung av flera anledningar. En är en fördjävlig tid som jag har imorgon. Hos de värsta jag vet. Tandläkaren. När jag senaste gick hos tandläkaren så var det i Karlstad och jag fick lustgas för att ta mig igenom en vanlig undersökning. Imorgon är tanken att jag ska laga hål. Jag har alltså tagit mig igenom en vanlig undersökning här i Vimmerby utan lustgas. Men fy vad jag mådde. Jag är riktigt orolig inför imrogon. Tror det är svårt för er att förstå. Jag föröskte förklara för Petter att man kan vara rädd för något. Typ när jag säger att jag är mörkrädd, visst tycker jag det är obehagligt att gå ut i mörkret. Men jag gör det. Men min oro inför imorgon är något annat. Jag kallsvettas och får hjärtklappning bara jag tänker på det. Jag är ganska säkeer på att jag kommer att kräkas imorgon. Det absolut värsta är att gå in genom dörren. Att känna doften och höra ljudet. Att veta att jag ska ligga där helt utlämnad och nån ska rota i munnen på mig. Jag tycker att det gör ont. Jag tykcer att det är obehagligt. Jag är livrädd. LIVRÄDD. Inte som mörkrädd utan LIVRÄDD. Hur ska jag överleva imorgon?! Jaha. Nu vaknade Stina. Så mycket för den galan.