aisraelsson

Jag har en dröm. En dröm om att vakna i mitt ljusa fina sovrum, tassa upp till mitt vita, rena  och mysiga kök. Sätta på kaffe, bre en macka. Smyga ut och hämta tidningen. KRypa upp vid köksbordet och äta frukost och läsa tidning. Innan jag går vidare in på den fräscha och ordningsamma toaletten.

Drömmen handlar om att krypa upp i den sköna soffan med en gosig pläd runt mig. I det nya, luftiga vardagsrummet fullt med bilder på de finaste jag har. Där kommer jag spendera massor med kvällar.

Just nu känns den här drömmen långt borta, just nu är mitt hus ett endaste kaos. Jag dammsuger och skurar, plockar och plockar men ändå, nästa morgon är det dammigt och fullt med skit igen! Men vad tusan gör det? Nu har vi flyttat ut, ut i trädgården, under äppelträdet har vi placerat utemöbeln, dukat upp med duk och blomvas, kaffekannan står oftast fylld på bordet och bullarna plockas lätt upp ur frysen. Stina ligger på en filt i gräset och testar sig fram för att börja krypa, Elvira springer fram och tillbaka till granntösen och ser så där riktigt somrig ut med sina blåslagna ben och härliga fräknar! Ja men ni hör! Jag lever ju i en dröm just nu också. Bara en lite annorlunda dröm. Men den första drömmen vore inte lika lockande om jag inte hade det så här just nu.

Egentligen så lever jag ju i den största dröm jag någonsin kunnat drömma om. Jag har världens bästa man. Min bästa kompis. Någon som vet allt om mig. Han som gett mig/oss det finaste i världen. Två perfekta döttrar. Jag har fött två friska och fantastiska döttrar. Jag har älskat dem ända sen de bara var nån millimeter, nästan innan de fanns älskade jag dem. Och det konstiga är att kärleken till tjejrna växer sig bara större för varje minut som går. Mammahjärtat är så stolt och så fyllt av kärlek så att det nästan sväller över! Hur vi än skulle bo, hur livet än skulle vara då har jag ju den mest fantastiska drömmen av dem alla! Min familj!

Det skrämmer mig dock att jag har sån separationsångest. ( Nu blir det mycket " in på livet", men jag behöver vara personlig då och då) Jag har drömt massa nätter på rad nu att något drabbar vår familj. Och det skrämmer skiten ur mig. Jag har nog alltid varit rädd för döden, men nu tycker jag att jag börjar bli paranoid. Hur får man bort det? Jag kan ju inte gå och tänka på sånna här saker hela tiden då kommer jag ju bli galen. Jag är både rädd för att själv dö. Jag vill ju vara med här. Se mina tjejer, följa dem genom livet, vara med familj och vänner. Jag har ju inte tid med sånt. Och så är jag fruktansvärt rädd att förlora någon runt mig. Såklart så är drömmarna där mina barn är med de absolut värsta men det handlar om alla runt omkring mig, jag tänker inte och kan inte klara mig utan någon.

Hu, jag blir uppochnervänd bara jag tänker på det här och det skrämmer mig att jag gör det så ofta just nu. Varför?

Är jag konstig? Är det onormalt? Nu har jag verkligen låtit er gå mig nära nära in på livet, så nu tycker jag ni får kommentera och ge mig goda råd och egna erfarenheter. Jag behöver sånt just nu. Det här är jobbigt.


Kram på er!