aisraelsson

Alltid när någon från min familj åker hem är det en dålig dag. Jag känner mig så tom. Idag åkte Elin. (Eller stackarn åker än eftersom det bara krånglat med tågen. För en halvtimme sen skulle hon kommit till Borlänge, när jag pratade med henne för fyrtio minuter sedan var hon i norrköping. Då har hon typ fem timmar kvar...).
I bilen på väg hem från att ha lämnat henne vid tåget så brast det. Då kom tårarna. Fy sjutton vad jag hatar den där känslan. Och den här gången var det jobbigare än på länge. Min minsta fina lillasyster har fått gå igenom mycket den här veckan. Och hon borde verkligen ha sluppit allt.
Varje gång är det samma sak. Jag blir ledsen, känslorna som kommer säger åt mig att flytta hemåt. Att det inte är värt att längta och sakna så här mycket. Att det här valet jag gjort, att bo så långt från min familj, inte är det rätta. Att jag inte finns där jag borde vara. Samtidigt som jag så klart inte utan saknad och längtan skulle kunna flytta härifrån heller. Det finns många här som jag tycker om fruktansvärt mycket. Hur tänker ni? Ni andra som har flyttat långt bort från er familj?
När jag flyttat för studier och så så känns det annorlunda, nu är det så definitivt på något sätt. Då hade jag ju bara flyttat för att plugga. Det var ju bara under en kort period.


Hursomhelst så var det garanterat inte rätt dag som Elvira valde att bli hysterisk på dagis när vi skulle åka hem. Elvira valde i söndags ut de dyraste skorna i affären som de som hon absolut tyckte om. Eftersom hon är så fjönsig när det gäller kläder och skor så tänkte vi okej, hon får de hon vill så kanske vi slipper dessa ständiga argumentationer när vi ska ut. Det gick bra. Tills hämtning idag. I en halvtimme höll vi på att brottas på golvet i kapprummet på dagis. Hon gall skrek coh jag försökte klä på henne. De andra barnen stod och tittade på och jag försökte se glad ut och le mot dem.. Till slut kände jag att jag inte hade en aning om vad jag skulle göra, frågade en fröken med gråten i halsen och fick rådet att bara ta henne och gå ut, utan kläder. Sagt och gjort. Ut med henne i bilen, gallskrikande. Tillbaka in och hämtade Stina och kläderna. Har aldrig känt mig så frusterad och uppgiven tidigare. Jag orkar inte med dessa klädfajter mer. Det bara är så. Hon får vara inne resten av vintern. Tills hon kan gå ut naken. Jag orkar faktiskt inte.

Anledningen till utbrottet: De nya skorna gör ont. Så ja. 600 spänn. Kul. Nä du fröken. De är dem skorna eller inga. Inte en chans att jag viker mig på den punkten.

Jag behöver ensam tid. En timme. En kvart. Vad som helst. Då berättar P, tio minuter innan jag tror att han slutar. "Jag behöver jobba till sex idag. ". Jag lovar att jag bryter ihop idag. Det här är inte rätt dag för mig. Jag röstar för ett schema med framförhållning. Jag röstar för arbetsplatser med fler än tjugio anställda. Jag röstar för ickepersonliga relationer med chefer och kollegor. Jag röstar för 7-16 jobb. NU.

Elin. Kom tillbaka. Vansbro. Kom närmare. Kan vi hoppa över julen!?


Suck.