Jag erkänner..
Det har hänt lite saker runt omkring mej de senaste veckorna. Två personer i min närhet har fått hjärtattacker. En gick det bra för den andra inte. Fy. Sänder tankar!
Men så till mitt erkännande: jag har dödsskräck. Fruktansvärd sådan. Jag vet verkligen inte, eller jag kan verkligen inte tackla döden. Hur ska jag handskas med den? När nära och kära försvinner, min egen, oskylda små barn. Nä jag klarar det inte. Det gör så förbaskat ont att överhuvudtaget tänka på. Och ändå återkommer dessa tankar ofta till mig. Vad händer när det är slut. Vart tar vi vägen. Kommer jag få träffa alla igen? Det kan ju inte bara bli svart? Jag måste få vara med, för guds skull jag har ju barn som jag måste få följa genom livet. Sånna tankar. Och de skrämmer skiten ur mig. Totalt.
Så klart blir det extra påtagligt när det inträffar dödsfall nära en, tätt inpå. ´
Ni får gärna dela med er av era tankar kring detta, för ibland känns det som vi pratar alldeles för lite om just det. Döden. Det finns så mycket att säga till varandra, och jag känner iaf att jag tycker det är bra att jag vet hur ni andra runt mig ser på det här. Det ger mig styrka.
Ikväll kryper jag nära Elvira när jag lägger mig, lägger handen runt hennes lilla mage och släpper inte på hela natten, andas tätt intill hennes nacke och drar in varje sekund av den kärlek som hon är för mig. Min flicka. Min underbara lilla flicka.
Innan dess ska jag krypa nära Petter i soffan, bara vara. Min fina man. Min kärlek. Den allra största.
Min familj. Underbart.
Huu, jag får rysningar. Tycker inte om de här tankarna. Brukar ta lång tid att skaka av dem.
Kärlek alla ni fina! / Anna
Men så till mitt erkännande: jag har dödsskräck. Fruktansvärd sådan. Jag vet verkligen inte, eller jag kan verkligen inte tackla döden. Hur ska jag handskas med den? När nära och kära försvinner, min egen, oskylda små barn. Nä jag klarar det inte. Det gör så förbaskat ont att överhuvudtaget tänka på. Och ändå återkommer dessa tankar ofta till mig. Vad händer när det är slut. Vart tar vi vägen. Kommer jag få träffa alla igen? Det kan ju inte bara bli svart? Jag måste få vara med, för guds skull jag har ju barn som jag måste få följa genom livet. Sånna tankar. Och de skrämmer skiten ur mig. Totalt.
Så klart blir det extra påtagligt när det inträffar dödsfall nära en, tätt inpå. ´
Ni får gärna dela med er av era tankar kring detta, för ibland känns det som vi pratar alldeles för lite om just det. Döden. Det finns så mycket att säga till varandra, och jag känner iaf att jag tycker det är bra att jag vet hur ni andra runt mig ser på det här. Det ger mig styrka.
Ikväll kryper jag nära Elvira när jag lägger mig, lägger handen runt hennes lilla mage och släpper inte på hela natten, andas tätt intill hennes nacke och drar in varje sekund av den kärlek som hon är för mig. Min flicka. Min underbara lilla flicka.
Innan dess ska jag krypa nära Petter i soffan, bara vara. Min fina man. Min kärlek. Den allra största.
Min familj. Underbart.
Huu, jag får rysningar. Tycker inte om de här tankarna. Brukar ta lång tid att skaka av dem.
Kärlek alla ni fina! / Anna
Kommentarer
Postat av: mamma
Jag tror att man funderar och känner väldigt mycket mer när man blivit förälder! Då blir allt helt plötsligt mycket mer !!! Och då menar jag alla känslor som finns! Man har mycket mer att ta till vara och man vill vara med i all evighet! Tillåt dig att tänka ,men kom ihåg att vi är här nu! Njut av dagarna och av varandra!
Postat av: mamma
Jag glömde säga LAVVO! LAVVO!!!!!!
Postat av: Lena
Jag är inte orolig för vad som händer när vi dött, för jag tror att vi ändå finns med våra nära och kära, på något sätt. Jag tror ju att de som har gått bort är våra skyddsänglar, som vakar över oss. Jag är däremot orolig för hur jag kommer att dö, det kan jag tänka mycket på.
Ta dagen som den kommer och lev varje dag!!
Trackback
